Your patience

image

Lord, I just want to thank you for your patience with me. I often wonder what you were thinking when you created me, like, were you bored and wanted a challenge or something? Cause I’m a challenge to myself and I’m sure to many people around me.

Over and over again I come to you with my problems, thoughts and confused feelings. I say the same things so often I sound like a broken record. Many times I think I’ve got everything under control, just to discover that I never did.

I always wonder if I’m doing the right thing. If I’m on the right track. Whenever I’m supposed to make a decision I think about it for days and weeks, and once the choice is made I always worry about it.

In all of this I know you see my heart and that is so comforting! So I just want to thank you for your patience, your never ending love and for never stopping to believe in me.

Without you I would be nothing. I would be a confused and nervous pile on the floor. So thank you. And thank you again.

I love you.

Advertisements
Aside

ImageI’m one of those who lives to write history at a young age

When there’s no reason to cry

Jag sitter just nu med tårar i ögonen. Jag tror jag gråter. Och ärligt talat vet jag inte varför. Kan man gråta för att man är lycklig, trots att man inte har något speciellt att vara lycklig över? Det har inte hänt något. Alltså ärligt. Det är mycket som händer och ska hända. Mest av allt längtar jag till USA. Men det är ingen anledning att gråta.

Ändå sitter jag här. Tårarna strömmar ner för mina kinder.

Kanske behöver man inte alltid något riktig orsak.

Change pt 1

Kära blogg. Det var ett tag sen jag skrev nu. Det har sina olika anledningar. En av dem är att lusten och orken liksom försvann. En del av detta är också att jag fick en hel del annat att tänka på och i mina försök att förtränga några av de sakerna så hängde lusten att skriva med i förträngandet. Men nu är jag tillbaka! För nu har jag något som jag länge känt att jag vill skriva om, och det är om förändring.

Ett år på bibelskolan har gått och nu anses vi vara färdigbakade och redo att ge oss ut i samhällets olika områden. Yes. Ska jag vara helt ärlig känner jag mig otroligt taggad. Taggad till max. Lite som en kalv som släpps på grönbete. Jag kan nästan se mig själv hoppa runt på ängen bakom vårat hus… Haha.

Dock kände jag mig inte riktigt så för bara några veckor sedan. Då kändes det som att jag kommit till ett stopp. Plötsligt ploppade det upp saker som jag insåg behövdes förändras. Saker i mitt beteende, ledarskap, tankeliv… Jag kände mig förvirrad och irriterad. Jag visste inte vart jag skulle börja. Hur förändras man? Vad ska jag göra för att förändras? Vem ska jag prata med? Varför förändras jag inte?

I min desperation vände jag mig till Gud och började att be honom visa mig vad jag skulle göra för att förändras. Jag insåg inte vad som var fel i min bön. Men genom undervisning från Joyce Meyer på mobilen, så småningom från bibelskolan och bara genom att umgås med Gud så började det gå upp för mig. Jag kan inte förändra mig själv. Det är omöjligt. Alla mina försök failar bara. Gud är den enda som kan förändra mig. Min bön ska inte vara: “Gud, vad ska jag göra för att förändra mig?” utan den ska vara: “Gud, du har visat områden där jag behöver förändras, hjälp mig. Jag klarar det inte själv. Förändra mig”

Det är något med oss människor och vilja göra massa saker själva. Man kan se det genom alla världsreligioner där människor gör sitt yttersta för att passa in i deras guds krav och regler. Allt för att blidka honom och förhoppningsvis få något sorts evigt liv (eller slut på liv beroende på religion). Vi kristna hamnar allt för ofta i samma dike. Vi vet att vi är frälsta av nåd – utan att förtjäna det och utan egen ansträngning. Men på något sätt när vi sedan försöker leva vårat kristna liv så försöker vi blidka Gud på alla möjliga sätt. Käre värld! Ibland får vi till och med för oss att vi kan muta Gud! (Gud om jag offrar de här pengarna så måste du ge mig *valfritt objekt* – erkänn att du antingen tänkt så själv eller i alla fall känner någon/några som gjort liknande). Sanningen är den att det inte funkar så! Vi är frälsta av nåd och i nåd lever vi på den här jorden. Därför kan vi inte hålla på att försöka förändra oss själva…

Fortsättning följer… (Måste stiga av pendeln…)

Therese <3

image

Idag fyller min syster år. Min älskade lillasyster är inte längre särskilt liten. Hon är numera 17. Jag kommer ihåg när jag var 17. Jag älskade den åldern. Av någon anledning såg jag mer fram emot att bli 17 än att bli 18…

I alla fall. Therese. Jag älskar hur sjukt galna vi kan vara. Hur fruktansvärt flummiga och allmänt störande vi ofta beter oss. För det mesta tror jag att folk skrattar åt hos och inte med oss. Det bästa är att vi inte bryr oss. I vanliga fall hade jag brytt mig, men inte när jag är med dig. Therese, du är bäst. Du är bättre än bäst. Du är smart, snygg, vacker, rolig, seriös, brinnande… Du är verkligen en förebild i så mycket och för så många. Jag älskar dig!!!

image

image

Without Him I am nothing

Image

I can walk through the storm, I can walk by faith when my sight is gone
Just as long as you are here with me

I can gain everything but what do I have if I don’t have the key? I need to know you’re here with me.

Here I am, calling out Father!
Can you hear me? Can you hear me?!
I don’t want to go without you
Here I am, can You talk a little louder?
So I can hear You, I want to hear You
I don’t want to move without You

Even though I believe You’ve taken up a home inside me and you’ll never leave,
I still need to know You’re here with me

Here I am calling out Father!
Can you hear me? Can you hear me?!
I don’t want to go without you
Here I am, can You talk a little louder?
So I can hear You, I want to hear You
I don’t want to move without You

If Your presence goes I don’t want to stay
If Your presence stays I don’t want to go

Shane and Shane – Without You

When the future gets too close

Image

Det är någonting med att sitta och tänka, planera och förbereda sig för sin framtid. När min pappa började tala om det jag själv redan tänkt på började jag nästan gråta. Jag tryckte ner gråten i halsen. Gråta kan jag göra sen. Typ.

Vad är det som är så läskigt med framtiden? Var det inte jag som bara för några månader sen skrev hur galet förväntansfull jag är? Vad hände?

Alltså. Framtiden. The future. Jag är fortfarande lika excited. Men på något sätt känns allt så mycket mer seriöst just nu och jag har upptäckt en ny sida jag inte ens visste var en del av mig.

Jag lägger av så fort det blir jobbigt. Så fort det börjar krävas något av mig får jag lite halvpanik och funderar på att strunta i det alternativt ta den enklaste vägen. Jag väljer att hellre inte försöka än att riskera att misslyckas. Hur i hela friden blev det en del av mig? Jag har alltid sett mig själv som den som inte ger upp – plötsligt känner jag mig hellre för att lägga mig platt och hoppas att det löser sig, att jag automatiskt ska komma in på linjen och högskolan jag vill in på.

Jag har tre ansökningsblanketter att fylla i och lika många olika sorters motiveringsbrev att skriva. Det ska vara klart på onsdag. Jag har haft tid på mig, så jag ska inte skylla på det. Problemet är att det är svårt. Och i det problemet ligger mitt eget problem – att blir det för svårt låter jag bli. Jag är bekväm. Ett ord jag lärt mig att avsky. Varför ska allt vara bekvämt? Varför måste saker vara tillrättalagda? Aldrig i livet.

Dags att ändra på det. Jag vägrar lägga mig platt. Bekvämlighet är inte en del av mig. Jag är envis också – en egenskap som kommer väl till hands nu.

Pumpa Kirk Franklin i lurarna. Fyll skålen med glass. Gud, nu kör vi! Tre dagar = 72h. Let’s do this!